Mitt liv i ord

Precis kikat på Grey's Anatomy. Bra som alltid :) Men jag förstår inte, alltid efter jag sett det så sätts mina tankar i rullning. Programet är typ som en slags tunna som öppnar locket för min hjärna och säger; Töm ur och rensa bort skiten här.
Jag har inte en aning om varför det blir så bara för att jag tittar på en egentligen obetydlig jävla serie?! Jag menar hallå? Vad har jag för fel.. Tankar som dyker upp har i vilket fall som helst ingenting med fjantiga jävla serier på tvn att göra. Men ah, jag vet inte. Men det sätter i alla fall snurr på min hjärna :S Jag är en tönt. Jag är ett freak.

Ikväll är det i alla fall tankar om mig själv som snurrar. Varför är jag som jag är? Varför har jag sånt uselt självförtroende, varför är just jag den med sämst självkänsla. Varför är jag så jävla feg, och osäker. Jag har fått för mig att min blyghet och osäkerhet får folk att undra vad fan det är för nått dom står och pratar med egentligen. Det får folk å tro att jag har nått fel. Är vad jag har fått för mig.
Jag fattar inte varför jag inte tror på mig själv! Just nu känner jag bara mig som den fulaste, äckligaste, konstigaste, och den mest korkade människan på den här planeten.
Och ensam känner jag mig. Men det vet jag att jag inte är! Så varför känns det så? "/ Jag fattar inte.. Jag känner mig så fucking jävla vilsen! Vart vill jag i mitt liv? Vem är jag? Vart ska jag? Vad ska jag? Vad kan jag? Känns som det inte finns mycket som jag kan ärligt talat. Det mesta jag gör gör jag fel på. Vissa stunder känns det så. Att jag inte kan någonting. Känns som jag aldrig får höra att jag är bra på nått eller att någonting jag gjort är bra. Allt sånt ses förbi och man får istället höra allt man inte gjort, allt man borde gjort, allt man gjort fel. Alla människor behöver höra att dom är bra ibland!

Ibland, även fast jag inte borde, så saknar jag dig. När jag känner mig såhär vilsen. Nere. Självhatisk med noll självförtroende. Förr i dessa situationer var du där och stöttade upp mig. Du fick mig liksom på fötter igen genom att säga saker som puschade mig, saker som fick mig att undra vadfan jag tänker om mig själv egentligen. Du fck mig att stå upp rakryggad och taggad för livet igen. Du fick mig att känna mig bra på nånting. Nudå? När du och jag är så långt ifrån allt det där man bara kan komma. Jag klarar av det utan dig, för det har ju funkat nu i ett xx-antal månader. Om inte år. Men ja, jag saknar nog dig rätt ofta i dessa situationer. Men, jag borde inte.